Det var tur i flerfaldig betydelse den 14 maj 2003 med bussutflykt till Visingsö. Tur med vädret, tur med bussen, tur med hela resan, som inleddes av ordf. Lennart P. Han berikade oss både talandes och läsandes med kulturhistoria och historiska vingslag från urminnes tider. Visingsö var ett politiskt centrum på 1500-talet, då kungarna ofta residerade på Näs, där även Arn satt sina fotspår enligt Jan Guillou.

För vår del började Visingsö-besöket med lunch bestående av mycket välsmakande Vättern-röding på restaurang Solbacken.

Hungriga resemärer på väg till lunchen

Exteriör av restaurang Solbacken

Vätterrödingen avnjuts på restaurang Solbacken

Mätta och belåtna började vi rundresan i Brahekyrkan, där vår guide introducerade oss på ett mycket förträffligt sätt.

Vår guide "EMIL".

Han var kunnig, trevlig, saklig och även rolig när det behövdes. Han var uppväxt på ön och hade varit bonde och visste nog det mesta. Brahekyrkan är ju pampig och minst sagt sevärd. (Vi hade också tur som inte blev uppmanade att gå upp i tornet. Det gjorde jag för ca 20 år sedan med ett barnbarn som pådrivare, men det gör jag aldrig om. Trappsteg i knähöjd är mitt minne och barnbarnet vågade inte gå ner, så jag fick bära det).

I Brahekyrkan.

Jungfru Maria (eller den heliga Birgitta?) i Brahekyrkan

Vi fick lära oss om stormannagårdar och handelsplatser. Ön är ju mycket bördig – 70% är åkermark. Fram till 1600-talet var ön kalhuggen. 1832 började man plantera ek, detta förnäma båtvirke, med vilket svenska flottan skulle låta sina båtar byggas. Efter 10 år hade man planterat 300.000 ekar! I mitten på 1900-talet ville inte längre försvaret ha några ekbåtar! Det var med ekvirket då som med datorer, PC och mobiltelefoner i våra dagar: när de kan köpas och användas då är de redan omoderna. Vi fick en tur genom imponerande välskött skog och eken är ju nu eftertraktad för inredning och möbler.

Vi åkte naturligtvis förbi Näs mm mm.

I Gränna åt vi polkagrisar på hemvägen.

Det var en kvalitativt förnämlig rundresa. Framme i Linköping konstaterade vi, att resan inte bara gett oss kulturhistoria på ett trivsamt sätt, utan vi hade också tillfälle att påminna varandra om skrönor och glada minnen från vår arbetstid tillsammans. De kan väl kallas kul turhistorier. För mig var de det. Tack!

Ett Stort Tack till Rolf Hultqvist för arrangemanget och till Lennart för ”hålligånget”!

/ Gunde Sch f.d. ZDK

Foton: G.Löf och H.Bergsten