Besök på Svenska Spårvägssällskapets Stockholmsavdelning.

Se filmen! Klicka här!

Datasaabs vänner och Datorhistoriska nätverket gjorde 1 november med ca 20 personer ett av Reino Florén ordnat besök på Svenska Spårvägssällskapets Stockholmsavdelning, SSS-S. Flertalet åkte en tidig Blåklintsbuss Express till Stockholm C där bl a undertecknad (numera Täbybo, Sthlm ) kunde ansluta. Efter frukostfika på det nostalgiska Kafferepet på Klarabergsgatan vid statyn av Nils Ferlin följde promenad till Norrmalmstorg där Reinos tidiga kollega Ingvar Göransson (fd Spadab med D21/D22) väntade med en museispårvagn.

Ingvar som är ordförande i nämnda Spårvägssällskap berättade i spårvagnen, en gång vid Göteborgs Kviberglinje, om nedlägg­ningen av Stockholms spårvägstrafik i samband med högertrafik­införan­det 1967 och bildandet av en intresse­förening. Några spårvagnar räddades och Musei­spårvägen Malmköping invigdes 1969 på en svagt utnyttjad bandel i Sörmland.

Spårvägar har funnits i Stockholm sedan 1877, först hästdragna, 1887 ångdrivna på Söder och från 1901/1904 eldrivna. 1989 bildades Stiftelsen Stockholms museispårvägar och 1991 kunde Djurgårdslinjen 7N återinvigas mellan Norrmalmstorg och Skansen, och den drevs sedan av Spårvägssällskapet med renoverade och inlånade spårvagnar från bl a Göteborg, Norrköping och Oslo. 2010 förlängdes linjen till mellan Sergels torg och Waldemars­udde/Bellmansro. Trafiken uppdrogs åt intresseföreningen SSS-S som vid starten även anförtroddes att utbilda 17 nya förare. Vagnparken består nu förutom föreningens renoverade museivagnar av inhyrda och nya vagnar från Tyskland. Vissa inhyrda kommer att utbytas mot inköpta moderna tyska. Även museivagnar i trafik hade ”buss-PC” i realtidskontakt med SL:s trafikcentral och fick tom böta vid förtidig avgång.

Efter en fyllig introduktion vid Norrmalmstorg avgick Kvibergsvagnen till Djurgården och Skansen, där den vände och efter Gröna Lund avvek in i en spårvagnshall med sex fullpackade parallellspår.

Museivagnarna var omsorgsfullt renoverade och av olika ”modernitet” och utföranden, tex: Med träbänkar/skinnbänkar, spak-/rattreglage, olika längd, antal motorer, bogies, elbromsar, driftspän­ning 600V sedan 750/780V DC. Vissa äldre vagnar elvärmde extra under bänkarna vid inbroms­ning, nyare vagnar återmatade el till linjen, varvid linjespänningen höjdes kanske 100V för närbe­läg­na spårvagnar. I äldre vagnståg gav konduktörerna klarsignaler från vagn till vagn till föraren. Sand utströddes på spakkommando, senare automatiskt, vid kritisk inbromsning i halka. Den klassiska varnings­klockan stampar föraren på. Några fd sk verkvagnar, som varit urplockade och specialanvända för tex plogning, men iståndsatta i möjligt utförande, tex med öppen förarplats (Nr 24 S.S.B., Sth Södra Spårvägs­aktiebolag). En restaurangvagn fanns också, tidigare populär bland Östermalms­damerna.

Där stod även ett par moderna tyska genomgångbara spårvagnståg med bälgväggar och tex skivbromsar. Ett nyanlänt var gult men skulle enligt gällande policy omlackeras till blått. (Men ute i trafik såg man såväl svarta som vita nya vagntåg.)

Ingvar avtackades av Reino och ordf. Lennart Pettersson med några presenter samt ett bidrag till före­ningen. Utanför vagnshallen följde gruppfoto och promenad till restaurang Lilla Hasselbacken vid Gröna Lund för lunch, där Ingvar som spårvagnsförare var stamgäst och ordnade specialpris.

Avslutningsvis kan minnas att spårvägstrafiken fortfarande sköts av Spårvägssällskapet SSS-S varvid museilinjen med museivagnar frivilligt av medlemmarna.

 

 

 

Dag Folkesson

dag.folkesson@comhem.se

(Medlem i DSV och på 1960-talet verksam på Saab flygdivision med D2 och NSK3B/CK-37)